contradictory cut

Ibland.
Ibland spelar det helt enkelt inte någon roll hur underbar dag man än haft. Eller hur underbar man än känner sig i den ljusa kvällen på väg hem från skolan. Våren är på intåg och hela dagen har varit allmänt skön. Men. Ibland bara kommer något annat ivägen. Ditt namn överallt på skärmen bränner små små hål genom tyget på min kofta. Jag vet inte varför jag genomlider helvete för någon annan som inte gör det samma för mig.

Jag har för lite tålamod för mitt eget bästa, och det är det jag fallit på tidigare. Håll käften och bit ihop. Jag andas bara lite för att hålla mig flytande till dess att jag har fast mark under fötterna igen. Må det komma snart, annars kreverar jag i en hög någonstans. Jag kan fortarande inte förstå vad som kan gå så fatalt fel att man stänger av all kommunikation.

Är det bara jag som minns middagsförberedelser i din lägenhet, picknick i soffan en regnig valborg eller lyxiga frukostar på ditt vardagsrumsgolv... Varför är det jag som minns de där skratten och du de där tårarna. (and I think I'm just as torn inside).

Det kliar i mina fingrar och jag väntar väl bara på ett mirakel skulle jag tro. Miraklet att få tillbaka mina bästa vän. Meanwhile har jag blivit inbjuden till bröllop i augusti vilket ska bli helt fantastiskt. Allt jag upplevt är 3 dop och 3 begravningar och det räcker gott och väl på den fronten. Jag har hört om brudens klänningsletande och hur fånigt man än tycker det är kommer jag säkert stå där själv en dag. Fast å andra sidan, jag är ju jämt på jakt efter de mest perfekta plaggen. Övning ger färdighet!


Just nu: Missy Higgins - Where I stood

a penny for your thoughts

Det är sant som du säger. Folk försvinner alltid ur ens liv. Hjälplöst sitter man och tittar på medan den ena efter den andra passerar och blir något suddigt ute i ögonvrån. Som en nagel i ögat, fast ändå inte. Jag har haft en del människor i mitt liv tidigare som jag aldrig riktigt trodde skulle försvinna. One by one they came and one by one they left. När jag var liten var jag en sådan där obrydd liten flicka som inte hade mycket huvudbry alls. Min barndomskompis och då allra vackraste vän och jag växte ifrån varandra. Det var jobbigt och svårt men något jag kom över. Jag minns inte hur eller när, men ändå.

Men. Att glida ifrån sin bästa vän i mer vuxen ålder, en vän som varit och betytt hela världen, som varit den fasta punkten i tillvaron, på grund av orsaker som bråk och gråt, omognad och missförstånd... då känns det genast annorlunda. När man tror att limmet aldrig någonsin kommer hålla en gång till; då gör det banne mig ont. Ibland önskar jag att folk var lika förlåtande som jag, kunde ha lika mycket överseende. Jag kanske är för naiv, men jag väljer i alla fall att vara det, medvetet.

Jag förstod aldrig riktigt vad du sa. Eller, jag lyssnade och förstod och nickade, men begrep aldrig varför det var du och enbart du som fick manövrera trådarna. Jag... jag borde väl också vara ledsen och arg, som du. Och det är jag, fastän jag inte får. Jag vet faktiskt inte vad jag gjort för att åstadkomma denna sena ilska och på sätt och vis blir jag själv arg att jag alltid tas ifrån rätten att förlåta. Helt oväntat blev jag ytterligare en gång tvingad att agera syndabock. Har du glömt allt du utsatte mig för? Men jag får aldrig förlåta... och om jag på något vänster får så är jag aldrig sen att ge folk en till chans. Kanske blåögt, men hellre det... tror jag. Vi har utsatt varandra för mycket och borde båda få chansen att förlåta och bli förlåtna... men det är bara jag som vackert får vänta på något jag inte riktigt förstår varför jag väntar på.

Jag vet inte varför,
men du kommer alltid betyda allt.

Allt.

some of this, some of that

En intressant vecka har passerat må jag säga. Tisdagens tenta följdes av italiensk vinafton (läs: vinprovning). När man ska ordna sådana här tillställningar bör man ha någon att rådfråga om kvällens attraktioner, så att säga. Jag ringde fadern som med glädje gav mig tips om både vin och småplock.

Vinerna blev:
Barbera d'Alba
Valpolicella Classico
Marsala Superiore

Till det hade vi både charkuterier och ost. Senare mynnade kvällen ut i ett virrvarr av röda trikådräkter, Fantasia, gamla klassiker på youtube, insektsdiskussioner och fotosessioner.

Ja, och rätt som det var befinner jag mig i huvudstaden igen. Såg ingen mindre än Antony and the Johnsons igårkväll och det finns väl inga ord som kan beskriva den konserten. Hans röst är änglalik. Trodde kanske att det skulle bli för smärtsamt, men det fanns inga sådana känslor på Cirkus den kvällen. Tack för det.

Imorgon ska jag få mitt shoppingsug stillat. I värsta fall blir det bara titta och inte köpa. Libanesiskt blir det till middag i alla fall om m&p orkar ta sig in till stan. Vi får se, vi får se. Söndagen ska jag ägna åt att lägga upp en klänning som jag hoppas ska bli användbar igen. Kanske blir det en dag med Stieg Larsson i sängen också, vem vet.

Och ibland, när jag inte kan beskriva det som känns; vad, när, hur och varför... då är det bra med låtar och dess lyrik. Så här kommer kvällens: Ben Folds - Luckiest. Jag minns en kväll speciellt. Vi städade hela dagen och du hjälpte snällt till. Sa jag nånsin tack? jaja. Jo, utflyttandet från Bråddgatan 44 och jag putsade ihärdigt mina dammiga fönster. Plötsligt hör man det vackra pianointrot ljuda från högtalarna och jag vet så väl vad som kommer hända. Jag vänder mig om och ser dig sitta och gråta tyst. Endast dina ögon avslöjade dig. Då kände jag hur ångesten inför studieuppehållet för första gången gjorde sig giltig. Jag ville krama dig för all framtid och bara finnas kvar. Sitta kvar med eftermiddagssolen skinandes in genom klasklar ruta och bara dras med. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket ibland, det bara är så.

Gonatt Stockholm,
och bisous.

som jag hade dig förut

Kräks lite ibland. Så där på måfå. Man gör saker man inte borde och sen önskar man att de aldrig blivit gjorda. Jo, jag tackar ja. Några pysspyss- och toffelfraser senare står det mig upp i halsen och jag längtar ut. Frisk luft. Jag behöver frisk luft, en ny hjärna och dig ur ekvationen. Omsättningstillgångar - varulager. Om ni har sett avsnittet i "How I met your mother" då Robin och Ted försöker ha en rent sexuell relation (för att undvika att bråka) och Barney, som i hemlighet är kär i Robin blir alldeles utom sig och försöker hålla all denna frustration inne. Så känner jag mig... på ytan kolugn men där under bubblar det. Det kan bubbla ilska, det kan bubbla sorg. Ibland bubblar det rent hat, och ibland bubblar det över i tårar, men inte ofta. Inte ofta längre alls. Jag önskar att jag också kunde slänga en tv i marken varje gång det kokade över.

Jag tror mig jämt ha kommit så långt och ibland känns det verkligen så. Nytt liv, nya vänner, nya studier, nya erfarenheter och nog nya känslor. Det gör mig nöjd. Sen ibland, som kanske en lördagkväll hemma slår det slint. Mina tankar går alltid till dig först när jag vaknar. När ett sms plingar med sin närvaro önskar jag det vore från dig. När jag hör steg utanför dörren och de få gånger någon faktiskt ringer på får jag för små korta ögonblick för mig att det är du. Varje gång jag går till skolan tänker jag på bråddgatan och hur vi brukade plugga tillsammans. Varje gång jag lyxar till min frukost tänker jag på våra mysiga diton hemma i din soffa. Jag gjorde mangosmoothie här om dagen och vem tänkte jag på? precis. När jag går till gymmet tänker jag på hur vi brukade motivera varandra att gå dit. Du ville ha rutor på magen och jag tyckte du var fin som du var. Du trodde aldrig på mig. Och så somrarna... de som gör att man känner att man lever. Då vi skulle uppleva allt och för en gångs skull ha tid att umgås. Alla stora planer som fanns. Alla skånska regniga vägar och koppar kaffe vi inte hann uppleva. Minns du när vi spontant planerade hur vår lägenhet skulle se ut? Nåväl, det var oktober 2007, och jag befarar att jag kanske inte längre existerar i vare sig ditt känsloregister eller minne. (plats för väldigt ledsen smiley).

Feels like you're dying.
Please, don't.

Tough luck.

rödvin & ekonomi

Det är lite udda. På något sätt. Jag längtar verkligen efter att få skriva ibland, som nu, men samtidigt tränger sig prestationsångesten på. Vad ska jag skriva om? vem kommer läsa det? kommer någon över huvud taget läsa det? Då och då måste jag banka in i huvudet att det är mig det handlar om. Jag skriver ju för mig själv, för att ventilera saker som kanske inte annars blir sagda, vad vet jag. Hur kan huvudet kännas fullt med tankar men tomt på innehåll på en och samma gång? Min hjärna spricker men det finns inte alltid så mycket att säga inte.

Idag var en sån där dag då jag bara kände mig ful och dum. Dessa är de värsta dagarna... varken snygg eller smart, bara hungrig. Öh. Påminde på något sätt om dig och våra stunder då jag helt plötsligt kunde fara ut och sätta mig i ett hörn och gråta. Gråta över något som inte existerade och ett tomrum som egentligen inte var något annat än dålig självkänsla. Nåväl... morgondagen blir säkerligen bättre.


Att komma ihåg inför tentan:

Totally +
Screwed -
In -
'K'nomics +


Måste förövrigt skaffa mig ett par riktiga rödvinsglas. Inte försvarsbart att dricka rött vin (eller något vin över huvud taget btw) ur mugg, obs!)

som en tragedi

Det är exakt detta jag saknat. Att kunna skriva när jag vill, hur jag vill, för mig själv, för andra. För dig, för mig. För oss. För saknaden, för vemodet, för glädjen och för tårarna av skratt eller varför inte för skrattet som blivit till gråt. Men ibland får jag prestationsångest och det svartnar framför ögonen. Jag behöver inspiration, behöver musik, vackra toner och vackra texter fint komponerade till en helhet som gör att allt jag känner vill komma ut. Kan komma ut. Och ibland, ja. Så, så vet jag helt enkelt inte.

Mycket av vad jag känner nu är som en oändlig mix av glädje och sorg. Ibland som i en berg- och dalbana, men ibland på samma gång. Förvirrande. Jag försöker börja om mitt liv, vilket jag lyckats med rätt skapligt. Och jag skrattar och jag ler. Lär känna nya underbara människor från gud vet var, pluggar en utomordentligt grym utbildning, känner mig omtyckt igen. Är den gamla Camilla fast i ny tappning. Gladare, mer extrovert och inte lika rädd för livet. Hör du? Extrovert. Inte lika rädd att lämna saker bakom mig, inte lika rädd vid tanken av att inte ha dig i mitt liv. Men. Försöker stanna kvar i det förflutna, försöker stanna kvar med dig, försöker hålla dig kvar vid mig. Vill vara kvar i det självdestruktiva och utan att motivera hysa stark motvilja mot allt som inte går min väg. Men du och jag i detta här och nu är ett sjunkande skepp. Save yourself sa du och la på luren med en smäll. Kvar stod jag, som i världens mest sorgliga filmslut, och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det som är mest beklagligt är att du går miste om en ny början, en vändpunkt. Det du alltid önskat finns konkret framför dig, men du ser bara haveriet. Haveriet som inträffade för så längesen att jag slutat räkna och du... du har bara slutit ditt hjärta. Som den där musslan på stranden. Precis så.

Jag vill inte vara den som är den. Men det är sant, det är vad jag är och det är den jag behöver vara ett tag till. Jag tänker inte lämna dig och du finns ännu kvar hos mig. Jag drömde en underlig dröm om dig här om natten där vi var vänner igen. Ibland förbannar jag mig själv över att jag inte kan beskriva allt jag känner i ord. Om du skulle kunna känna vad jag känner, skulle du förstå då? Jag vänder ut och in på mig själv, slår upp synonymer i mängder och försöker tydliggöra vad det är jag menar; på ett sätt, på två sätt, på sjutton sätt. Förstår du nu då? Inte. Vemod, tomhetskänsla, brist, frånvaro, avsaknad, sorg och längtan... jag kan inga fler synonymer till saknad. Jag kan inte förklara mer än att det här är fel. Fel fel fel. Oriktigt, tokigt, galet, orätt, inkorrekt, falskt. Vi är falska mot oss själva.

Nej, jag ger inte upp på dig även om du gett upp på mig. Jag vet att det finns tid framöver att gottgöra saker på, för oss båda. Jag vet att ord yttrade i ilska inte är något man känner för all evig framtid. Du är en fin människa och jag vill alltid se dig så. Det är ju alltid du och jag. Bill och Bull. Piff och Puff. Hans och Greta?


Just nu: Hajen - Scapegoat
http://www.myspace.com/hajensmyspace

Något nytt

Nattlig premiär.

Kände ett sugande efter att börja skriva igen även om detta med att blogga är nytt för mig. Inte att läsa dårå, utan att skriva själv. Med lite skräckblandad förtjusning börjar detta, mitt nya äventyr.

Och som den GDK:are jag mot alla odds blivit är urvalet av teckensnitt motbjudande. Haha! Så förlåt mig, ty jag har syndat i teckensnittsdjungeln.

Amen.