Det är sant som du säger. Folk försvinner alltid ur ens liv. Hjälplöst sitter man och tittar på medan den ena efter den andra passerar och blir något suddigt ute i ögonvrån. Som en nagel i ögat, fast ändå inte. Jag har haft en del människor i mitt liv tidigare som jag aldrig riktigt trodde skulle försvinna. One by one they came and one by one they left. När jag var liten var jag en sådan där obrydd liten flicka som inte hade mycket huvudbry alls. Min barndomskompis och då allra vackraste vän och jag växte ifrån varandra. Det var jobbigt och svårt men något jag kom över. Jag minns inte hur eller när, men ändå.
Men. Att glida ifrån sin bästa vän i mer vuxen ålder, en vän som varit och betytt hela världen, som varit den fasta punkten i tillvaron, på grund av orsaker som bråk och gråt, omognad och missförstånd... då känns det genast annorlunda. När man tror att limmet aldrig någonsin kommer hålla en gång till; då gör det banne mig ont. Ibland önskar jag att folk var lika förlåtande som jag, kunde ha lika mycket överseende. Jag kanske är för naiv, men jag väljer i alla fall att vara det, medvetet.
Jag förstod aldrig riktigt vad du sa. Eller, jag lyssnade och förstod och nickade, men begrep aldrig varför det var du och enbart du som fick manövrera trådarna. Jag... jag borde väl också vara ledsen och arg, som du. Och det är jag, fastän jag inte får. Jag vet faktiskt inte vad jag gjort för att åstadkomma denna sena ilska och på sätt och vis blir jag själv arg att jag alltid tas ifrån rätten att förlåta. Helt oväntat blev jag ytterligare en gång tvingad att agera syndabock. Har du glömt allt du utsatte mig för? Men jag får aldrig förlåta... och om jag på något vänster får så är jag aldrig sen att ge folk en till chans. Kanske blåögt, men hellre det... tror jag. Vi har utsatt varandra för mycket och borde båda få chansen att förlåta och bli förlåtna... men det är bara jag som vackert får vänta på något jag inte riktigt förstår varför jag väntar på.
Jag vet inte varför,
men du kommer alltid betyda allt.
Allt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
"Jag förstod aldrig vad du sa"
Det var för att han pratade skånska.
Ja, gröt i halsen har de.
Skicka en kommentar