som en tragedi

Det är exakt detta jag saknat. Att kunna skriva när jag vill, hur jag vill, för mig själv, för andra. För dig, för mig. För oss. För saknaden, för vemodet, för glädjen och för tårarna av skratt eller varför inte för skrattet som blivit till gråt. Men ibland får jag prestationsångest och det svartnar framför ögonen. Jag behöver inspiration, behöver musik, vackra toner och vackra texter fint komponerade till en helhet som gör att allt jag känner vill komma ut. Kan komma ut. Och ibland, ja. Så, så vet jag helt enkelt inte.

Mycket av vad jag känner nu är som en oändlig mix av glädje och sorg. Ibland som i en berg- och dalbana, men ibland på samma gång. Förvirrande. Jag försöker börja om mitt liv, vilket jag lyckats med rätt skapligt. Och jag skrattar och jag ler. Lär känna nya underbara människor från gud vet var, pluggar en utomordentligt grym utbildning, känner mig omtyckt igen. Är den gamla Camilla fast i ny tappning. Gladare, mer extrovert och inte lika rädd för livet. Hör du? Extrovert. Inte lika rädd att lämna saker bakom mig, inte lika rädd vid tanken av att inte ha dig i mitt liv. Men. Försöker stanna kvar i det förflutna, försöker stanna kvar med dig, försöker hålla dig kvar vid mig. Vill vara kvar i det självdestruktiva och utan att motivera hysa stark motvilja mot allt som inte går min väg. Men du och jag i detta här och nu är ett sjunkande skepp. Save yourself sa du och la på luren med en smäll. Kvar stod jag, som i världens mest sorgliga filmslut, och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det som är mest beklagligt är att du går miste om en ny början, en vändpunkt. Det du alltid önskat finns konkret framför dig, men du ser bara haveriet. Haveriet som inträffade för så längesen att jag slutat räkna och du... du har bara slutit ditt hjärta. Som den där musslan på stranden. Precis så.

Jag vill inte vara den som är den. Men det är sant, det är vad jag är och det är den jag behöver vara ett tag till. Jag tänker inte lämna dig och du finns ännu kvar hos mig. Jag drömde en underlig dröm om dig här om natten där vi var vänner igen. Ibland förbannar jag mig själv över att jag inte kan beskriva allt jag känner i ord. Om du skulle kunna känna vad jag känner, skulle du förstå då? Jag vänder ut och in på mig själv, slår upp synonymer i mängder och försöker tydliggöra vad det är jag menar; på ett sätt, på två sätt, på sjutton sätt. Förstår du nu då? Inte. Vemod, tomhetskänsla, brist, frånvaro, avsaknad, sorg och längtan... jag kan inga fler synonymer till saknad. Jag kan inte förklara mer än att det här är fel. Fel fel fel. Oriktigt, tokigt, galet, orätt, inkorrekt, falskt. Vi är falska mot oss själva.

Nej, jag ger inte upp på dig även om du gett upp på mig. Jag vet att det finns tid framöver att gottgöra saker på, för oss båda. Jag vet att ord yttrade i ilska inte är något man känner för all evig framtid. Du är en fin människa och jag vill alltid se dig så. Det är ju alltid du och jag. Bill och Bull. Piff och Puff. Hans och Greta?


Just nu: Hajen - Scapegoat
http://www.myspace.com/hajensmyspace